Tomas Tranströmer, Premio Nobel per la Letteratura 2011, ha pubblicato Sorgegondolen nel 1996. Il titolo della raccolta è ispirato all'omonima composizione di Franz Liszt.
Gianna Chiesa Isnardi, docente all’Università di Genova, ha curato la traduzione italiana di Sorgegondolen, La lugubre gondola, apparsa nel 2003 per i tipi della casa editrice Herrenhaus. Su Sorgegondolen, Chiesa Isnardi ha osservato: ”Il viaggio poetico sulla lugubre gondola è una sorta di riassunto della vita. Un viaggio che, come suggerisce il poeta, va fatto nel silenzio: una tastiera muta diffonde tuttavia una melodia misteriosa e accattivante”.
Di seguito sono riportati alcuni passaggi da Sorgegondolen nell'originale in svedese e nella traduzione in inglese di Malena Mörling
Sorgegondol nr2
I
Två gubbar, svärfar och svärson, Liszt och Wagner, bor vid Canal Grande
tillsammans med den rastlösa kvinnan som är gift med kung Midas
han som förvandlar allting han rör vid till Wagner.
Havets gröna köld tränger upp genom golven i palatset.
Wagner är märkt, den kända kasperprofilen är tröttare än förr
ansiktet en vit flagg.
Gondolen är tungt lastad med deras liv, två tur och retur och en enkel.
II
Ett fönster i palatset flyger upp och man grimaserar i det p1ötsliga draget.
Utanför på vattnet visar sig sopgondolen paddlad av två enårade banditer.
Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas
till mineralogiska institutionen i Padova för analys.
Meteoriter!
För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom framtiden ända ner
till brunskjortornas år.
Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar.
III
Gluggar mot 1990.
25 mars. Oro för Litauen.
Drömde att jag besökte ett stort sjukhus.
Ingen personal. Alla var patienter.
I samma dröm en nyfödd flicka
som talade i fullständiga meningar.
IV
Brevdid svärsonen som är tidens man är Liszt en maläten grandseigneur.
Det är en förklädnad.
Djupet som prövar och förkastar olika masker har valt just den här åt honom —
djupet som vill stiga in till människorna utan att visa sitt ansikte.
V
Abbé Liszt är van att bära sin resväska själv genom snöglopp och solsken
och när han en gång skall dö är det ingen som möter vid stationen.
En ljum bris av mycket begåvad konjak för honom bort mitt i ett uppdrag.
Han har alltid uppdrag.
Tvåtusen brev om året!
Skolpojken som skriver det felstavade ordet hundra gånger innan han får gå hem.
Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.
Grief Gondola, #2
I
Two old men, father-in-law and son-in-law, Liszt and Wagner,
are staying on the Grande Canal
together with the restless woman who is married to King Midas
he who turns everything he touches into Wagner.
The green chill of the sea pushes up through the palace floors.
Wagner is a marked man, the well known Caspar profile is more tired than before
his face a white flag.
The gondola is heavily laden with their lives,
two round trips and one one-way.
II
A window in the palace blows open, they grimace in the sudden draught.
Outside on the water, the garbage gondola appears, paddled
by two one-oared bandits.
Liszt has composed a few chords so heavy they ought to be sent
to the mineralogical institute in Padua for analysis.
Meteorites!
Too heavy to rest, they are able only to sink and sink through the future
all the way down to the year of the brownshirts.
The gondola is heavily laden with the huddled stones of the future.
III
Openings toward 1990.
March 25: Worry about Lithuania.
Dreamt I visited a large hospital.
No staff. Everyone was a patient.
In the same dream a newborn girl
who spoke in complete sentences.
IV
Compared to his son-in-law, who is a man of his time, Liszt is a
motheaten grandseigneur.
It's a disguise.
The deep that tries out and discards various masks has chosen
just this one for him—
the deep that wants to join the humans without showing its face.
V
Abbé Liszt is used to carrying his own suitcase through sleet and sunshine
and when the time comes to die there will be no one there
to meet him at the station.
A tepid breeze of highly gifted cognac carries him off
in the midst of an assignment.
He is never free of assignments.
Two thousand letters a year!
The schoolboy who writes the misspelled word one hundred times before he is
allowed to go home.
The gondola is heavily laden with life, it is simple and black.